När slutade jag handarbeta?

Handarbete av något slag har alltid funnits i mitt liv.
Jag har så tydliga minnesbilder av min mamma när hon satt i solen, lyssnade på ”Sommar” och klippte mattrasor.
Hon hade ingen vävstol då,men hon visste att hon skulle ha det en dag.

På väggarna i hennes hus hänger de mest fantastiska tavlor med korsstygnsbroderier, i fönstren hänger virkade gardinkappor, julgransmattan är quiltad, efter väggarna i hennes ”ateljé” står meter efter meter med hyllor som är fyllda med tyg, hela familjen har raggsockor som hon stickat på golven i mitt hem ligger trasmattor som hon vävt på den vävstolen hon skaffade sig till slut.

När jag tänker tillbaka har jag egentligen alltid tyckt om att handarbeta.
Jag har sytt egna kläder, jag har sytt bebiskläder, jag har stickat tröjor, jag har broderat tavlor och jag har virkat både dukar och mormorsrutor.

Jag vet inte riktigt när och varför jag slutade handarbeta.
Kanske när första barnet kom?
Tyckte jag inte att jag hade tid, unnade jag mig inte att sitta ner och njuta av mitt arbete, tyckte jag att det var ”töntigt” att handarbeta elelr glömde jag bara bort att jag tyckte att det var roligt?
Jag kan inte svara på det.
Kanske glömde jag bort det när datorerna gjorde sitt intåg i mitt liv?
Jag vet bara att jag känner en oändlig tacksamhet över att min bästa vän kom med sin stickning och sina disktrasor till mig och att hon på det sättet fick mig att komma ihåg att jag också tyckte att det var roligt.

Efter den påminnelsen har det blivit stickade vantar, sjalar och mössor, virkade mössor, en stickad kofta till yngste sonen och massor med njutning.
Nu har garndjävulen mig i sitt stadiga grepp och jag letar ständigt efter nya underbara garner och färgkombinationer och nya mönster att testa och jag planerar för fullt hur jag ska inreda min hörna på övervåningen för att jag ska få plats med mina garner, min symaskin och med allt det som jag ska hämta från mammas hus.