Det här med vantar

Det här med vantar är ett dystert kapitel i min stickningskarriär.
Synnerligen dystert kapitel.

De första jag stickade var ett par Let’Rock Mittens till min make.
Det gick väl så där………det var när jag precis hade börjat sticka igen och innan jag hade lärt mig så mycket om olika material och hur de fungerar så de här vantarna valde jag att sticka i ett superwashbehandlat ullgarn vilket gjorde att vantarna växte till oanade proportioner efter lite användning.

Efter det har det fortsatt på ungefär samma tema och jag kan inte påstå att jag producerat speciellt många par vantar. I alla fall inte så många som har passat.

Jag stickade ett par Fiddlehead Mittens som jag älskar och faktiskt nästan har nött ut men det var lång väg dit eftersom det blev tre stycken vantar innan jag hade hittat en storlek som jag var nöjd med.

Jag har funderat en hel del på det här och jag har så klart insett att vantar är någonting som jag absolut behöver träna på så den här hösten och vintern har jag faktiskt stickat några vantar.

Jag har stickat halvvantar till mig själv som varit för stora så att jag har gett bort dem till vänner med något lite större händer.

Jag har stickat Ugglevantar till yngste sonen som blev så stora att han nästan tappar dem trots att de är dubbla.

Så stickade jag ett par Wisbyvantar som blev för stora.

Jag blev tillfrågad av Tina Lundell på Knitting Friend om jag ville teststicka Vanten Gro åt henne och självklart tackade jag ja.
Trots att jag gick ner 0,25 i storlek på stickorna blev de vantarna också för stora.

Nu har jag funderat ännu mer på det här med mina stickade vantar och försökt tänka ut skillnaden mellan mina Fiddlehead Mittens som jag älskar och de andra jag har stickat som jag inte älskar och jag har kommit fram till en slutsats.
Min slutsats är att jag inte tycker om vantar som går för långt ner på armen.
Det får alltså inte vara för lång mudd på dem.
En annan sak är att jag föredrar vantar med tumkil eftersom jag tycker att det är både snyggare och bekvämare.
Att jag är en fryslort och därför så klart älskar dubbla vantar är också en viktig detalj i det hela.

Jag kan inte se någon annan råd än att jag helt enkelt måste ta fram ett eget grundmönster på vantar som passar mig.

Som handen i vanten………

Skulle tro att jag får anledning att återkomma i frågan.

Stickåret 2017 – del III

Så har jag kommit till koftorna.
Mina älskade koftor.
Tänk om jag hade förstått tidigare att jag älskar koftor.
Att jag älskar ull.
Så mycket mindre jag skulle ha behövt frysa genom åren.

Vad kan jag berätta om koftåret 2017?
Jag tycker att det har varit ett bra koftår eftersom det har gett mig fyra nya koftor och eftersom det är koftor som jag alla använder regelbundet.
Det har också varit ett år när jag har repat en hel del, kanske inte hela koftor, men stora delar av redan stickade koftor.
Loppan var ju den kofta som jag repade oket på tre gånger innan jag kom fram till ett resultat som jag var nöjd med men det tänkte jag berätta om i ett helt eget inlägg.
Kanske får varje kofta ett eget inlägg.
Det tycker jag att de är värda.

Det är också ett år där jag tycker att jag har blivit bättre på att sticka koftor, bättre i det avseendet att jag har stickat koftor som passat mig bra och där slutresultatet till slut har sett ut så som jag tänkte mig när jag började.

Jag är sjukt nöjd med alla mina koftor, jag älskar allt med dem och jag älskar att använda dem.

Det är bara att inse att jag blivit en äkta kofttant och jag älskar det också.

  1. Damejakka Loppa – Kampes tvåtrådiga ullgarn.
  2. Arboreal Cardigan – Squishy Merina DK från Fru Valborg
  3. Damejakka Loppa – Kauni effektgarn
  4. Flöjten Cardigan – Mohair Tweed från Magasin Duett

Stickåret 2017 – del II

Egentligen kan jag inte säga någonting annat än att 2017 var sjalarnas år för mig.
Det var i alla fall året jag kom på att det var fantastiskt att sticka sjalar, vad många sjalar jag egentligen behöver och vad mycket underbart garn det finns att sticka sjalar i.

Kärlek uppstod mellan mig och sjalarna och jag längtar efter alla sjalar som fortfarande är ostickade och allt garn som fortfarande är onystat.

 

Björkö Shawl – Schoeller+Stahl Fortissima Cotton Stretch
Wildheart – garn från Garnlycka
Tokerau Shawl – Järbo Mini Raggi och SoftSock från Moods of Colors
Waiting For Rain – Malabrigo Yarn Sock
Reyna – Schoppel-Wolle Zauberball® Crazy
Lövsprettsjal – Beby Merino Adlibris
Pebble Beach – Ullcentrum 2-ply Sport Weight
Pebble Beach – garn från Garnlycka

 

Finding My Fade

Första gången jag såg den här sjalen blev jag helt betagen.
Den var fantastisk!

Sen har jag sett många många varianter utav den efter det.
Många som jag inte alls har tilltalats av, andra som varit ”så där” och ett fåtal som jag tyckt varit riktigt snygga.
Då insåg jag att det är nog inte så lätt att få den snygg som jag trodde från början.
Jag har funderat och funderat och dragit lite på det men så frågade jag underbara Petra på Fru Valborg om hjälp och hon sa ”men du Eva, jag har ju mina rester kvar, du får så klart köpa dem om du vill”.
Om jag ville?
Klart jag ville.
Jag köpte dessutom till mer av hennes underbara nyans Chocolate eftersom jag ville att sjalen skulle uppfattas som mer brun än rosa.

Påsen som kom var fylld med kärlek och nystan av varierande storlek, färg och nyans och nu har jag kommit igång och det känns som jag kommer att kunna hitta mina färgskiftningar.
Vissa nystan är små så jag kommer inte att kunna följa mönstrets tips om när en ska skifta garn men jag kör på fri hand så långt garnerna räcker och än så länge känner jag mig mer än nöjd.

Garn: Fru Valborg Merino Silk. Det garnet finns inte i hennes ordinarie sortiment just nu men du kan förhandsbeställa det i önskad nyans i webshopen.

Mönster: Find Your Fade

Stickåret 2017 – del I

Stickåret 2017 var bra och jag känner mig nöjd.
Nöjd med det jag har stickat och nöjd med den utveckling som jag tycker att jag har gått igenom.

  • Jag har unnat mig att sticka med garn av lite högre kvalitet
  • Jag har stickat så många strumpor nu att jag känner mig trygg i att sticka olika strukturer, olika mönster, olika hälar och både strumpor som börjar stickas med tån och de som börjar stickas med skaftet.
  • Jag har stickat plagg som faktiskt har passat mig och jag tycker att jag blir bättre och bättre på det.
  • Jag har, mestadels, stickat sådant som jag själv vill och har det inte varit till mig har jag stickat det för att jag själv ville ge bort det.
  • Jag har utvecklat mig genom att sticka nya tekniker och plagg på för mig nya sätt.
  • Jag har teststickat flera gånger.

Här kommer några av de strumpor jag stickat under året.

Nutkin Sock i garn från Garnlycka
Strumpan Sara i Drops Fabel
Strumpan Emma i garn från Garnlycka
Zigsagular Sock i garn från Fru Valborg

 

Min gula Marius

Min gula Marius var den andra koftan jag stickade i mitt liv, den första var den jag stickade till min mamma, och jag kan säga att jag lärt mig en hel del efter vägen.

För det första är det det här med storleken och det är någonting som blev tydligt även på koftan till mamma.
Plaggen tenderar att bli för stora när jag stickar efter storleken som motsvarar mitt bystmått.
Trots att jag faktiskt har varit otroligt noga med att sticka provlappar blev båda koftorna väldigt för stora.

För det andra har jag lärt mig att sticka mönster med en färg i varje hand.
Ett sätt som passar mig perfekt och som gör att jag kan fästa trådarna på baksidan utan att nystanen tvinnas.
Love it!

För det tredje att jag med största säkerhet aldrig mer kommer att sticka en kofta till mig själv i garn som innehåller annat än 100% ull och det beror på att det gula garnet började noppa sig efter det att jag använt koftan bara tre gånger.

Sammanfattningen blir att jag älskade att sticka den här koftan, från början till slut.
Jag älskar färgerna, det gör jag verkligen.
Tyvärr använder jag den inte så ofta och så mycket som jag hade hoppats att jag skulle göra.
Jag får helt enkelt sticka en till i samma färgkombination men i mindre storlek och i annat garn.

Garn
Sandnes Sisu
Majsgul 2015
Olivgrön 9544
Natur 1012

Stickor
Strumpstickor 2,75
Rundsticka 40 cm 3,25
Rundsticka 80 cm 3,25

Projektet på Ravelry

 

När slutade jag handarbeta?

Handarbete av något slag har alltid funnits i mitt liv.
Jag har så tydliga minnesbilder av min mamma när hon satt i solen, lyssnade på ”Sommar” och klippte mattrasor.
Hon hade ingen vävstol då,men hon visste att hon skulle ha det en dag.

På väggarna i hennes hus hänger de mest fantastiska tavlor med korsstygnsbroderier, i fönstren hänger virkade gardinkappor, julgransmattan är quiltad, efter väggarna i hennes ”ateljé” står meter efter meter med hyllor som är fyllda med tyg, hela familjen har raggsockor som hon stickat på golven i mitt hem ligger trasmattor som hon vävt på den vävstolen hon skaffade sig till slut.

När jag tänker tillbaka har jag egentligen alltid tyckt om att handarbeta.
Jag har sytt egna kläder, jag har sytt bebiskläder, jag har stickat tröjor, jag har broderat tavlor och jag har virkat både dukar och mormorsrutor.

Jag vet inte riktigt när och varför jag slutade handarbeta.
Kanske när första barnet kom?
Tyckte jag inte att jag hade tid, unnade jag mig inte att sitta ner och njuta av mitt arbete, tyckte jag att det var ”töntigt” att handarbeta elelr glömde jag bara bort att jag tyckte att det var roligt?
Jag kan inte svara på det.
Kanske glömde jag bort det när datorerna gjorde sitt intåg i mitt liv?
Jag vet bara att jag känner en oändlig tacksamhet över att min bästa vän kom med sin stickning och sina disktrasor till mig och att hon på det sättet fick mig att komma ihåg att jag också tyckte att det var roligt.

Efter den påminnelsen har det blivit stickade vantar, sjalar och mössor, virkade mössor, en stickad kofta till yngste sonen och massor med njutning.
Nu har garndjävulen mig i sitt stadiga grepp och jag letar ständigt efter nya underbara garner och färgkombinationer och nya mönster att testa och jag planerar för fullt hur jag ska inreda min hörna på övervåningen för att jag ska få plats med mina garner, min symaskin och med allt det som jag ska hämta från mammas hus.

En kofta till min mamma

Min mamma har en kofta som hon nött hål på armbågarna på.
Inte är det värdigt en mamma att ha en trasig kofta?
Visst är det så att jag är tvungen att sticka henne en ny?
Ja, jag visste väl det.


Valet föll på Clayoquot och jag stickar den i DROPS Lima på rundstickor 3 mm och 3,5 mm.
Vill du köpa mönstret så kan du göra det på Ravelry.
Mitt projekt på Ravelry.