Jag har börjat podda

Jag har, som så många andra, tittat på en del stickpoddar.
Det är ju underbart att titta på och lyssna på andra som pratar om stickning samtidigt som jag stickar.
Kan inte bli så väldigt mycket bättre.

Lite lagom teknikintresserad, i det avseendet att jag älskar mina produkter med äpplen på, har jag varit länge och jag har ju fotograferat en hel del tidigare. Det i kombination med att jag inte är rädd för att se mig själv på bild så var det väl egentligen inte helt oväntat att jag skulle bli nyfiken på att göra en egen videopodd.

Jag försöker leva efter det mottot att jag ska göra det jag vill och om jag inte kan det så får jag helt enkelt lära mig att göra det.
Ett underbart motto.

Jag har underbart mycket att lära mig om videoredigering och det gör att det pirrar i magen, men tillräckligt hann jag lära mig för att tycka att det var ok att dela med er.
Så nu finns alltså en helt ny podd som också såklart heter Evas Stickningssvammel.

 

Birkkofte, den som blev för liten, som jag stickade till min son.

Clayoquot till min mamma.

Min majsgula Marius som blev för stor

Wiolakofta av Kristin Wiola Ødegård

Shell Cottage Socks

A Little Hocus Pocus Socks

Kobuk

Dexter

Textures Unite

Winter Rose Mittens

Elton

Arwen

Shake it up

Fru Valborg 

 

 

 

 

Stickåret 2018 – I

img_8576

I början av året så gjorde jag som så många andra på Instagram, jag satte ihop en ”Make nine 2018”, dvs listade nio projekt som jag skulle vilja sticka under året. Det finns ju så otroligt mycket vackert och jag skulle helst vilja sticka precis allting men valde de här nio till min lista. Eftersom jag vill att min stickning enbart ska vara lustfylld bestämde mig för att se min lista som en inspiration och inte som någonting som jag ”måste” sticka.
Jag visste ju att det skulle dyka upp nya underbara mönster under året och det enda som jag egentligen hade som fast mål var att jag skulle lära mig sticka brioche eller patentstickning som det heter på svenska.

Nu är året snart slut och när jag tittar tillbaka på min lista så visar det sig att jag har stickat två projekt av de nio.
Jag har stickat Siri av Linnea Öhman och jag har stickat Ameyo av Lesley Anne Robinson.

De övriga sju på min drömlista från 2018 är fortfarande projekt som jag väldigt gärna stickar och jag har till och med garn till ett par av dem men just nu har jag annat som jag hellre stickar vidare på.

Men så mycket brioche jag har stickat.
Helt galet mycket.
För mig har det verkligen varit briocheåret 2018.
Och teststickningsåret 2018

Det har varit ett helt fantastiskt stickår och jag känner sådan glädje och tacksamhet för alla underbara plagg jag stickat och använder, allt underbart garn jag har fått nysta upp och stickat i och alla underbara människor som jag lärt känna tack vare stickningen

Mina egna vantar

Ni undrar säkert var i all världen jag har tagit vägen och jag förstår att ni håller på att spricka ev nyfikenhet om ni inte snart får veta hur det går med mitt projekt att konstruera ett mönster på vantar som faktiskt passar just mina händer.

Jag tycker att det går rätt bra.

Första försöket gick så där.
Storleken var det inga som helst fel på utan den var snarare helt perfekt.
Det var tumkilen som jag inte var riktigt nöjd med.
Den var för lång och för bred och eftersom jag inte hade tänkt klart riktigt fick den dessutom fel utseende.

Första försöket

Andra försöket gick bättre och jag känner mig faktiskt helt nöjd.
Ja, eller kanske inte riktigt helt 100% nöjd.
Det ska till en ytterst liten justering.

Andra försöket – en vante

Andra försöket – två vantar

Jag har dessutom knåpat ihop diagram för de olika momenten och ska försöka få till en skriven beskrivning som kompletterar diagrammen.
Och sticka ett par till………

Så snart har jag nog ett mönster att dela med mig av.

När slutade jag handarbeta?

Handarbete av något slag har alltid funnits i mitt liv.
Jag har så tydliga minnesbilder av min mamma när hon satt i solen, lyssnade på ”Sommar” och klippte mattrasor.
Hon hade ingen vävstol då,men hon visste att hon skulle ha det en dag.

På väggarna i hennes hus hänger de mest fantastiska tavlor med korsstygnsbroderier, i fönstren hänger virkade gardinkappor, julgransmattan är quiltad, efter väggarna i hennes ”ateljé” står meter efter meter med hyllor som är fyllda med tyg, hela familjen har raggsockor som hon stickat på golven i mitt hem ligger trasmattor som hon vävt på den vävstolen hon skaffade sig till slut.

När jag tänker tillbaka har jag egentligen alltid tyckt om att handarbeta.
Jag har sytt egna kläder, jag har sytt bebiskläder, jag har stickat tröjor, jag har broderat tavlor och jag har virkat både dukar och mormorsrutor.

Jag vet inte riktigt när och varför jag slutade handarbeta.
Kanske när första barnet kom?
Tyckte jag inte att jag hade tid, unnade jag mig inte att sitta ner och njuta av mitt arbete, tyckte jag att det var ”töntigt” att handarbeta elelr glömde jag bara bort att jag tyckte att det var roligt?
Jag kan inte svara på det.
Kanske glömde jag bort det när datorerna gjorde sitt intåg i mitt liv?
Jag vet bara att jag känner en oändlig tacksamhet över att min bästa vän kom med sin stickning och sina disktrasor till mig och att hon på det sättet fick mig att komma ihåg att jag också tyckte att det var roligt.

Efter den påminnelsen har det blivit stickade vantar, sjalar och mössor, virkade mössor, en stickad kofta till yngste sonen och massor med njutning.
Nu har garndjävulen mig i sitt stadiga grepp och jag letar ständigt efter nya underbara garner och färgkombinationer och nya mönster att testa och jag planerar för fullt hur jag ska inreda min hörna på övervåningen för att jag ska få plats med mina garner, min symaskin och med allt det som jag ska hämta från mammas hus.